A n d r e a

Så efter nyår rider jag nog en dag per vecka, det är planen, ta upp ridningen, bli bättre, hitta en häst som någon behöver hjälp med 1-2 ggr/vecka och börja rida mer regelbundet.

Så ledsen för min vän som inte mår bra, som lever i en bubbla av sorg nu.
Jag önskar jag kunde ta en borr och borra ett hål i din bubbla, såga ut ett fönster, få dig att titta ut, släppa in ny luft & nya tankar. Släppa in är motsatsen till att stänga ute. Just nu stänger du ute. Men jag kan inte skala av dig. Du är i sorg. Jag finns, jag lyssnar, när du orkar min vän.

Men S & J bebis som nu är 7 veckor tror jag, han är mysig, han kan jag gosa med utan att jag tror att han ska gå sönder, han har botat lite av min bebisfobi, han är mysig & rolig. Han ska upptäcka hela världen nu från början. Han gillar att titta på sin mobil som snurrar ovanför honom med planeter - lilla raketforskaren. Ja han har då smält mitt hjärta the little heartbreaker.

Jag står i gungfly

Jag är på väg att gå från ett jobb till ett nytt.
Fick ett psykbryt i måndags pga. missförstånd som sen reddes ut, men min magkänsla är grym och den bekäftades.
Ibland känner jag mig som en jubelidiot som tackat nej till en fast tjänst för att börja på mitt nya jobb, privat företag som är i uppbyggnad.

Men jag tror på det här nya och magkänslan är grym.
Samma magkänsla som gav mig psykbryt i måndags pga. jobb omständigheter och som sedan reddes ut, som gav nya möjligheter och som nu säger att allt kommer att bli bra med det här.

Jag har haft pappa på besök i veckan, alltid lika trevligt.

Drygt att vara skilsmässobarn och inte hur jag ska bete mig i vissa lägen.
Jag är ju för f-n vuxen nu.. måste sånt här fortfarande vara ett problem???
Styvmödrar är inte ibland som det låter och det är fasen annorlunda att bråka med sin biologiska mamma mot att ha en konflikt med sin bonusmorsa.

Jag vet inte vilket ben jag ska stå på?
Ska jag vara alla tillags och göra min pappa glad trots att jag skulle må dåligt av det?
Fy fan för jul i skilsmässofamiljer.
Förra och förrförra julen var de bästa på år och dar.
Jag ska se till att det ska bli det i år med oavsett hur jag väljer att bete mig.
Helst vill jag bara klippa och må bra själv.
Mår bra av att klippa, mår dåligt av kontakt.
Ego eller inte???
Kontakten ger mig inget. Får jag tänka så?

Allt skulle ju vara så mkt enklare om även den andra personen bad om ursäkt för att hon kränkt mig tusen tusen gånger om, gjort ett sår i mitt hjäta som aldrig får läka, det skapar ärr i själen.
Om hon också sa förlåt.
Då skulle allt vara så mkt lättare.

Så länge jag inte får förståelse känns det ovärt.

Ibland önskar jag bara att jag hade en stor stark famn att krypa in i.
Sluta vara så stark själv.
Sluta säga att jag klarar att själv.
Att jag hade någon som sa, sluta kämpa så hårt, själv jag ska kämpa för dig istället, jag ska hjälpa dig, vi ska hjälpas åt.
Jag blir bättre.
Jag släpper in andra mer allt mer.
Jag vill ha en stark famn, jag vill skratta tillsammans, jag vill bygga, jag vill våga.

I stunder känns ju liksom livet.. jag får liksom ingen ordning på mit liv...ja det kan vara så förfärligt.. det kan vara så bra...
Ibland rider jag på vågor av eufori, av allt jag har skapat, mitt liv, mitt jag, mina vänner som finns för mig.
Ibland våndas jag i min ensamhet.
Känns inte svart-vitt.. känns som en gråzon, är nåt mitt emellan.

Trivs, nöjd men saknar.
Det fattas mig
Du fattas mig så att det skär i bröstet.

Integritet eller rädsla?
Nöjd med mitt liv eller förnekelse?

Låt:
Lars Winnerbäck - jag får liksom ingen ordning